Nöjesguiden no 3 2022

När jag som 20-åring var krönikör för VLT:s nöjesbilaga SPAN var en av veckans höjdpunkter att på fredagsmorgonen då krönikan gick i tryck, direkt springa ner till ICA och köpa ett lösnummer. Spänningen var lika stor varje gång, hur skulle det se ut, fick allt plats (jag skrev ofta några tecken för mycket), hur kändes det att hålla i trycket? Fast jag skrev krönikor varannan vecka i 1,5 år minns jag alla dessa fredagar som ljumna, soliga vårmorgnar. Framför mig ser jag mig själv, nästan som i tredjeperson, vakna, kasta mig ur sängen, slänga på mig kläderna, slå på kaffebryggaren, och springa ut ur lägenheten i den varma vårsolen, skutta över vägen till ICA Sjöhagen i Västerås för att lägga en tjuga av min lön på lösnumret. Och sedan, när jag kom hem, ta mig en kopp nybryggt kaffe och läsa det jag själv skrivit. Se hur texten förändrades av att gå från ett word-dokument, till något fysiskt tangerbart. Av någon anledning fick jag ingen gratis prenumeration på tidningen, då skavde det en aning, men nu älskar jag minnet av de där morgnarna att få köpa min krönika, för att titta på texten i tryck. Den fysiska manifestationen av idéer.

Och så igår, när jag gick till Papercut på Krukmakargatan för att hämta ett ex av Nöjesguiden nummer tre 2022, där jag skrivit texten Sotig nygotik efter Dark Academia, fick jag den där känslan av att vara 22 år gammal och krönikör igen. Jag hade precis druckit en ordentlig kaffe, och det var strålande sol hela vägen dit, och känslan, av att bära den där tidningen under armen, gav mig precis den där känslan. Som om jag klev igenom en reva i tiden, och gick till ICA Sjöhagen och Papercut samtidigt. Hand i hand med mitt yngre/äldre jag.

Texten i Nöjesguiden handlar dock väldigt lite om sol. Istället handlar texten om den gotiska skräcken, dark academia, Edgar Allan Poe, sot, smuts och mode. Finns ute nu!

Öronvax och Viagra

Du kan försöka förneka din ålder hur mycket du vill, du kan försöka hålla dig yngre, glömma fenomenet i sig, omge dig uteslutande med yngre människor, men åldern kommer att komma ikapp dig, om inte i verkligheten, så genom alla algoritmer. Just nu kan jag inte starta en youtubevideo utan att jag ska mötas med vämjeliga bilder på öronvax, så äckliga att jag är på väg att kräkas när jag ser dem. Reklamer som kommer med attacken: är du över 35 år har du 20dl vax i dina öron just nu, men köp detta verktyg och du kan bli fri dina plågor. Just nu cirkulerar tre olika varianter av denna reklam vars länkar kan, eller inte kan, leda till samma produkt. Och som om inte det vore nog är de enda annonser jag får på min tumblr länkar till ett bra pris på Viagra. Oavsett hur jag ser mig själv, och trots att jag stängt av både tumblrs och youtubes cookie-insamling har algoritmerna sagt sitt: jag är en man, över 35 år, med erektionsproblem, och en jävla massa öronvax i hörselgångarna. Va? Sa du något? Jag hör lite dåligt…

Att åldras sägs kunna vara något vackert, men skönheten i åldrandet är kantad av kroppens förfall. Och inte ens, när jag svulten på ungdomens skönhet, försöker tumbla bilder på vackra män, kan jag fly det faktum att kroppen också kan vara något vansinnigt äckligt, motbjudande och avtändande. Och eftersom dessa faktum slår en i ansiktet vid varje video man försöker starta, tvingas man att konfrontera dessa känslor, inte bara av äckel, men också av fulheten och åldrandet, och därmed också konfronteras med kontrasten i det motsatta: ungdomen, skönheten, rikedomen, musklerna, kläderna, tingen. Det ena är jag, det andra det jag lockas av, fantiserar kring, drömmer om.

Men åldern ger ett något, som ungdomen inte kan ha – nämligen distansen. Under hela min uppväxt, och under större delen av min ungdom, som jag antar slutar med öronvaxet vid 35, så kunde jag inte se bilder på vackra människor, i synnerhet vackra män, utan att börja hata mig själv. Sätta upp ett motsatsförhållande mellan mig och dem. Mellan det vackra och det fula. Men med åldern har det skett en glidning, och jag har börjat kunna uppskatta, rent av njuta, en närmast sublim skönhetsupplevelse av att betrakta ting jag tycker är vackra. Vare sig det är arkitektur, inredning eller naturen, även i betraktandet av människor har jag lärt mig att njuta skönheten utan att jämföra det med mig själv, vilket fram tills jag var kanske 30 var fullständigt omöjligt.

Jag har dessutom lärt mig att njuta av skönheten utan att begära den. Lärt mig att inte drabbas av avundsjuka när någon annan har ting eller egenskaper jag själv skulle ha velat ha. På något sätt har jag lärt mig att göra åtskillnad mellan dem och mig, uppskatta båda för sitt eget värde, utan att jämföra mig. Det har varit en utveckling över tid att nå denna punkt, men tagit än längre att kunna formulera dessa tankar för mig själv, och det var inte förrän jag under de senaste veckorna började läsa René Girards analys av det mimetiska begäret – begäret efter någon annans begär – som jag helt kunde landa i vad avunden och smärtan i betraktelsen av skönhet kom ifrån, att den inte var unik för mig. Jag förstod också att den bildrika värld vi lever i, med Facebook, Instagram och Tumblr inte på något sätt underlättar det jämförelser som oundvikligen uppstår när man tittar på bilder på andra människor.

Så även om åldern handlar om att konfronteras med förfallet både av den egna kroppen och av omvärlden, så underlättar det att åldern också ger en distans i förhållande till de “modeller” man tidigare jämförde sig med. Man blir mer fri i takt med att man skapar större distans mellan sig själv och den andre på ett objektsplan. Annonserna om öronvax och Viagra är det emellertid lite svårare att lära sig acceptera, inte för att de träffar rätt, utan för att algoritmen är en fördomsfull jävel.

Golvbrunnen som metafor

Det har varit stopp i min golvbrunn ett längre tag. Det har gått i perioder över många år. Det flyter ibland, och så plötsligt stannar det upp – till synes utan förklaring. Men det senaste året har det varit mer stopp än flyt. Jag försöker då och då avlägsna de gamla resterna av mitt liv, återstoden – abjektet – tussarna från det längre håret jag hade i fram till i somras, och den hud, jag ömsat genom åren. Det är äckligt. Men det är också delar av mig, även om det inte längre är jag.

Men varje gång jag duschar står jag och tittar på vattenmassorna som ansamlas i takt med fallet, och anlägger en liten sjö runt mina fötter. Och där, som på en ö i mitten, står jag i det blöta och funderar på hur länge jag vågar duscha innan jag riskera att drunkna i tjärnen som blir allt djupare och djupare. Men så ikväll, plötsligt, lossnade det. Och vattnet började åter att flyta på igen, rinna undan i samma takt som det föll. Det var som att jag plötsligt fick ett andrum, en chans, att sträcka huvudet över ytan och andas. Faran var över, jag var räddad.

Men kanske, att jag borde hänga en flytväst i badrummet, ifall det händer igen…

Min egen historia?

Jag lider just nu av en fruktansvärd tristess, en tristess som är så stor att den nästan är aggressiv. Ibland fylls jag av den här känslan efter nyår, efter att jag tagit farväl av det gamla, och otåligt inväntar det nya. Det händer. Det brukar gå bra. Men ibland är den där tristessen så infernalisk att den blir parallellt aggraverande och förlamande, och någonstans mellan dess två ytterligheter sitter jag och vaggar fram och tillbaka på golvet och viskar för mig själv: var händer det aldrig något? Varför är inget kul?

Så, för att försöka ta mig ur mitt sura tillstånd och få något att hända gick jag i tisdags, efter lång väntan (kanske fruktan), och såg No Time to Die. Efter otaliga försök att boka, och boka om, diverse individer i ett större sällskap gick jag och såg den själv istället. Eller nja, en vän jobbade på bion och välkomnade mig, och jag satt i salongen med fem andra personer. Det var allt. Vi satt i en salong för 500 pers, och vi fick hundra stolar var. Det var ett guldläge för film, som nästan alltid är bättre på en stor duk, med bra ljud, och lugn och ro i rummet. Men trots den kalla ölen, popcornen, och en flerårig förväntan, så kom den där tristessen någonstans mitt i. Den knackade mig på axeln och sa: varför händer aldrig något? Varför är inget kul.

Och det är inte bara Craigs sista film som slutar med ett antiklimax, böckerna jag försöker läsa tråkar ut mig, spelen jag spelar är jobbiga att ens starta. Jag vill något. Något annat. Som om något inom mig pockar på. Gror. Kanske är det en ny roman, kanske en essä. Kanske en idé. Men var det än är så vill oron ut. Bryta sönder, inte bara tristessen, utan hela min varelse – göra mig till något annat än det jag är. Jag vill, precis som Bond, i hans sista scen i filmen, kliva upp på taket, och sträcka armarna mot solen och min egen undergång. Allt för att göra mig fri från mina egna begränsningar – min egen historia. Så att jag kan börja på något nytt…

Nytt år – nya löften att bryta?

En av de mest slitna fraserna, som blivit så sliten att den gått från att vara en kliché, till att bli en pastisch, till att bli en form av mänsklig truism är termen: “nytt år, nytt jag” – ett begrepp som trots att det inte längre betyder något ändå är full av populärkulturell betydelse. Därför är det också svårt, att vi nyårsklockans ringande, inte tänka på framtiden och fundera på vad den har med sig, och vilka vi vill vara när vi möter den. Egentligen är det remarkabelt hur stor vikt vi människor lägger vid tid, hur stor vikt vi ger nyåret och gryningen av en ny dag, som trots sitt stora infirande, bara är ännu en dag, som alla andra. I fysiska termer är tid ett begrepp som inte existerar – tid är vår planets rörelse i universum, men universum i sig har ingen klocka: ergo det finns ingen tid. Ändå har tiden fått en ritualistisk funktion i vår kultur – och som sådan kan vi luta oss emot eller ifrån ritualen. Gå med på den, eller avvisa den. Men oavsett valet så fortsätter klockan att klämta, om inte för universum, så för oss.

Personligen firar jag mitt nyår vid höstens början, när sommaren är slut, och värmen slutar vibrera i luften och löven börjar se djupgröna, tunga och törstiga ut. Det är i det skiftet som världen känns som mest föränderlig för mig, inte nu, mitt i vintern, när allt, både innan och efter nyår är fylld av sin nakna, menlösa blekhet. Det är vinter före, det är vinter efter. Och varken före eller efter tolvslaget ser jag några naturliga tecken på liv, tid, eller föränderlighet. En gren som är frusen innan, lär fortsatt var frusen efter. Våren kommer inte, bara för att man ber den komma med det nya året.

Så istället för att manifestera en framtid, som jag gör på hösten, väljer jag att fira det gångna årets framgångar och bakslag vid den här tiden. 2021 var för mig ett oerhört tungt år, det innebar fullständiggörandet av ett slut som började många år tidigare. Det var som en sorts grand final för en tid fylld av smärta, förlust och död. Det innebar slutet på vissa drömmar, vissa vänskaper, ett visst sätt att leva, en viss del av mig själv – men allt till förmån för ett annat liv. En annan väg. Men ingen undergång, som inte lämnar något efter sig, i sina ruiner. För 2021 var det första året som jag gick i tryck i nationell, svensk dagspress med min första understreckare för SvD, och mina två första helsidesessäer för DN Kultur, samt min första mode-essä för BON. Fram tills dess hatade jag essäer, förstod dem inte, och ville inte skriva dem. Men så plötsligt, med hjälp av Sara Ehnholm Hielms “Och hjärtat det var mitt” (en essäsamling som jag varmt rekommenderar), och några envetna skrivuppgifter på Österlens folkhögskola några år innan, så infann sig en nytt uttryck för mina tankar, och jag började, 36 år gammal börja skriva essäer. Och detta essäistiska språk, och dessa framgångar, är all vinter, kyla och mörker till trots, värda att fira.

Och inför 2022 hoppas jag på fler möjligheter att fortsätta på detta spår. Gott nytt år!

Självförvållad förnedring

Ibland undrar jag om viljan att bli författare egentligen bara är dåligt förklädd masochism. Och att förläggare och förlagsslavar, i själva verket bara är slentrianmässiga sadister. Annars kan man ju fråga sig varför man håller på och skickar in manus, bara för att någon månad senare bli kränk, förnedrad, och refuserad av någon anonym förlagsadress med titeln “manusgruppen”. Igår blev jag spottad i ansiktet av ett förlag, som harklade sig, drog ner en snorlåma i munnen och loskade mig i högerögat med repliken: “man kan nog inte ändra en text för att anpassa sig till ett förlag utan man måste vara trogen manuset”. Detta efter mitt ödesdigra misstag att försöka bearbeta ett manus för att bättre passa ett förlag som redan refuserat mig, men ändå visat visst intresse. Tydligen ett felaktigt antagande från min sida.

Så förlåt för att jag försökte. Fittor.

Men inget ont som inte har någon ännu vidrigare art av klamydia med sig. För som jag läste deras nedlåtande, förminskande refuseringsbrev insåg jag att det är slöseri med tid att bearbeta eller skriva om manus i nya versioner om ett förlag redan sagt nej. Även om nejet verkar bjuda in till bearbetning eller dialog så är förläggarna fortsatt stumma och dörren till publicering fortfarande stängd. Det finns ingen chans att de ändrar sig om de redan sagt nej. Det finns inga ljusglimtar även om man tror sig se dem. Och tänk så mycket tid man sparat om man bara hade insett det tidigare. Då hade man kunna lägga tiden på att skriva nytt istället för att bearbeta gammalt, dött material. Men det är såklart mitt eget fel att jag trodde att det fanns hopp i ljuset.

Förnedra mig gärna lite mer. Jag njuter ju.

Så nu är frågan: lägga ner eller skriva nytt? Det här var min tredje roman och jag hade bestämt mig för att det skulle bli den sista. Tre är ett bra och jämt tal för att befästa ett misslyckande. Det finns kanske ingen mening med att leva på hoppet eller drömmen. Eller som en före-detta förläggar-vän sa till mig en gång när jag sörjde en tidigare refusering: “det är ingen mänskliga rättighet att ge ut böcker.”

Och det är så sant. Din lilla, jävla… (vad var det nu jag kallade alla förläggare?)

Innan tiden

Vissa dagar – då solen värmer fasaderna på andra sidan gatan i toner av bärnsten och ockra – infinner sig en känsla jag inte kan uttrycka. Eller ens fånga i luddiga detaljer. Den når mig ofta i stunder av stor lycka eller djup sorg. Det är samma känsla. Upplevd genom motsatsernas kontrast. Men det finns alltid något helt evigt i den, som om jag plötsligt hörde klockan börja ticka. Och jag blir plötsligt rädd att det är försent. Att jag inte ska hinna. Inte hinna göra allt det som jag alltid velat göra, men aldrig fått möjligheten till. Inte hinna leva ordentligt innan tiden runnit ut. Inte hinna publicera de böcker jag skrivit. Inte få ut de artiklar jag skrivit. Inte färdigställt de verk jag ännu inte börjat skriva. Det är så lätt att bli stressad vid motgångar, att se dem som definitiva slut. Istället för de lärdomar de är, i efterhand.

Men det är också då det slår mig att livet inte är något att vänta på, det är något som händer hela tiden, även under de ögonblick vi väntar, förlorar, drabbas och går under. Det är även i nederlagen livet sker, inte bara i framgångarna och bekräftelsen. Och fokuserar man på förlusterna finns risken att livet hinner ifrån oss medan vi slösat all tid på att vänta. Samtidigt. Hur gör man för att fånga de där bärnstensfärgade ögonblicken? Hur fångar man dem i dess fullständiga helhet? Hur lever man medan livet pågår istället för att vänta på det?

Dessa tankar mal runt i huvudet som jag tittar på den solsprängda fasaden på andra sidan gatan. På mönstret de nakna grenarnas skuggor bildar ovanför min säng.

Jag hoppas att du hittar någon…

Ju tröttare jag blir på mitt gamla liv – kanske som ett resultat av en begynnande 40-årskris, kanske som ett uttryck för ett återuppvaknande från en lång dvala som varat sedan en destruktiv relation – desto mer vill jag återfödas. Bli någon annan. Bli något nytt. Leva ett annat liv. Med en ny uppfattning om verkligheten – grundad på andra, kanske mer romantiska premisser. Kanske vill jag se världen genom ett rosa förstoringsglas istället för ett nattsvart, navelskådande mikroskop. Och med denna ny-romantiska längtan har jag också börjat fascineras av idén om den förhöjda verkligheten, förmågan att leva ett liv precis på gränsen mellan fiktion och verklighet – göra livet till en öververklighet. För att på så sätt kunna njuta ögonblicken, stunderna, vardagen, skönheten till sin fulla potential, istället för att vara nertyngd av ett nedsmutsat förflutet.

Och just som jag har börjat experimentera med denna nya sensibilitet genom att kasta mörkrets kappa från axlarna och ge mig ut i verkligheten, så har verkligheten också börjat förändras. Som om världen plötsligt bestämt sig för att möta mig i min ansats. För jag hinner inte mer än ut på en av dessa nya vandringar över söder, innan verkligheten kapitulerar inför omständigheterna och ger mig ett nytt, om inte öververkligt så i alla fall högst ovanligt, bemötande i det annars så hårda Stockholm; en äldre, inte särskilt attraktiv, man som jag aldrig sett förut skyndar plötsligt, som från ingenstans, över från trottoaren på andra sidan gatan för att möta mig. Han ansikte skiner som en sol medan han tittar på mig:

“Hej”, säger han.

“Hej”, svarar jag och fortsätter att gå, utan att ge tecken på att stanna.

“Hej”, säger han igen och börjar gå efter mig, med korta längtande steg, och med handen framför sig sträcker han sig emot mig. Nästan hänförd. Handen vill att jag ska stanna.

Tveksam, förvånad, och kanske aningen oförstående svarar jag att jag inte känner honom.

“Jag känner dig”, svarar han tveksamt, men så rättar han sig, “eller jag tyckte jag kände igen dig, du är så vacker”. Han säger det helt uppriktigt. Det finns ingen hotfullhet. Bara längtan. Efter något annat. Något bortom mig. Men som jag på något sätt representerar i solskenet.

“Tack”, svarar jag och fortsätter att gå än mer förvånad. Men han fortsätter att gå efter mig. Han vill prata. Han verkar styras av krafter som för honom är lika okända som de är för mig, “jag måste gå vidare nu”, fortsätter jag när han inte verkar veta vad han vill.

“Okej, jag förstår…”, säger han och tystnar, och stannar till. När jag kommit en bit längre bort ropar han efter mig: “jag hoppas att du hittar någon… eller jag menar…”

“Tack”, ropar jag till svar utan att stanna och fortsätter vidare på min vandring genom Söder.

Men som jag fortsätter, fortsätter den där meningen att eka i mitt bakhuvud: “hoppas att du hittar någon”. Det är en märklig sak att säga till någon man inte känner… men kanske kan man se det som en uppmaning, att försöka hitta kärleken igen, och om inte kärleken så i alla fall romantiken i vardagen, i livet, i Stockholm…

Platsen mellan text och tystnad

Ända sedan jag tog del av Sally Bowles attack på min och Isherwoods gemensamma lathet har jag funderat på just det litterära motståndet. Hur väl förknippat skrivandet är med motståndet – motviljan mot att skriva. Temat om lathet fortsätter även i Isherwoods berättelse om The Landauers, där berättar han om hur herr Issyvoo skrivit en bok som bara sålt fem exemplar och hur han är för lat för att skriva mera. På frågan från en vän om när hans nästa novell ska bli klar berättar han: “When I had finished, she asked at once: ‘And it will be ready – how soon?’ For she had taken possession of the story, together with all my other affairs. I answered that I didn’t know. I was lazy.”

Just dessa tankar om lathet har fått mig att fundera på det litterära motståndet och mellanrummet – platsen mellan text och tystnad – och vad man gör under tiden man väntar på orden. Hur man hittar på ursäkter för att slippa. Hur man väljer konflikter med grannar, styrelser och vänner; hur man väljer att spendera pengar man inte har; hur man fokuserar på att städa, inreda om lägenheten, gå på promenader och tränar istället för att bara sätta sig ner och skriva. Jag tror att jag, tyvärr, landat i att nästan allt jag gör är en sorts aversion mot texten, en reaktion mot tillståndet där texten inte sker. Men jag har också börjat fundera på om inte detta, egentligen är en del av skrivandet ett, vad man skulle kunna kalla, “icke-skrivande”.

I ett försök att bli vän med mig själv, och icke-skrivandet, har jag gjort ett aktivt försök att njuta av negationerna mot texten. Och som ett resultat har jag lagt en månads tid på att inreda om lägenheten, leta möbler på second-hand-affärer för att få plats med min konstant svällande boksamling. En samling som sedan länge spillt ut ur bokhyllan och runnit ner på soffbordet och mattan. För ett tag sedan hade jag fyra boktravar på golvet under mitt soffbord som var lika höga som bordsskivan. Sedan dess har jag, i detta plötsligt infall av att bli vän med icke-skrivandet faktiskt sorterat bland titlarna och organiserat om bokhyllan. Jag hittade dessutom en fantastisk sen-gustaviansk byrå på röda korset för 500kr och en lampa på Åhléns för 20% rabatt. Jag är, om inget annat, en alkemist vad gäller att konvertera fattigdom till, om inte guld, så brons.

Jag har såklart fortfarande inte skrivit något, men lägenheten är snyggare, eller på icke-skriv-språk “mer inspirerande” och jag har två hela lådor att fylla med böcker…

/XO

Fuck you Sally Bowles

Som ett led i att ta mig igenom klassikerlistan, men också i ett försök att bättre förstå vardagens framväxt av högerpopulismen och nazismens i det tidiga 1930-talets Tyskland läser jag just nu Christopher Isherwoods Berlin Diaries. Och även om nazismen ligger och gror både implicit mellan, men också explicit på, raderna, var det oväntat ett annat faktum som hakade tag i mig i hans berättelse om Sally Bowles. Kanske för att det är en plats jag själv befinner mig på i livet just nu: mot slutet av novellen om den bohemiska Sally, en novell som först blev en pjäs med titeln I am a Camera, och sedan en känd musikal med namnet Cabaret – ja den Cabaret – så har huvudpersonen herr Issyvoo ett bråk med Sally Bowles där Bowles anklar Issyvoo för att vara en lat wannabe-författare som aldrig kommer att lyckas. Fullt medveten om att Issyvoos stora dröm är att bli författare berättar Bowles om en ny vän hon lärt känna, en framgångsrik författare vid namn Kurt Rosenthal, hon säger:

”That’s the sort of writer i admire […] He’s terribly ambitious and works the whole time; and he can write anything – anything you like: scenarios, novels, plays, poetry, advertisements… He’s not a bit stuck-up about it either. Not like these young men who, because they’ve written one book, start talking about Arts and imagining they’re the most wonderful authors in the world… they make me sick…”

Bowles har just avvisat en artikel hon bett Issyvoo att spökskrivit åt henne, förmodligen för att den är för intellektuell. Kanske för högtravande. Kanske för omodern. Piken sårar såklart hans författardrömmar. För förolämpningen hittar hela vägen fram. Både för att den är orättvis, elak, och i viss mån helt sann. Ett år under vilket jag själv blivit ändlöst refuserad både för artiklar och en roman jag skrivit är det svårt att inte själv ta hugget i min egen mjälte. Även om förolämpningen är riktad mot Issyvoo är det som att Bowles vet att det är läsarna som också vill bli författare som kommer att känna stinget. För är det något som är svårt och nedbrytande, så är det just att hantera de ändlösa avvisanden som alla kreativa yrken och föresatser onekligen för med sig. Alla kan inte lyckas, och vissa måste kämpa hårdare än andra. Och i bakhuvudet gnager alltid tanken: vad är poängen du kanske är just en av de misslyckade losers som aldrig kommer att nå fram.

Skillnaden mellan framgång och misslyckanden är kapitulationen. De som lyckas ger sig inte hur många motgångar de än har. Och de som misslyckas ser sig till slut besegrade och ger upp. Och det som skiljer dem åt är inte bara ett ”jävlar anamma”, som självhjälps- och motivations-kulturen gärna vill sälja oss, utan också ett visst mått av vansinne som bygger på tron om att man en dag faktiskt kommer att lyckas trots att oddsen inte är på ens sida. Men det lyssnar inte Bowles på, utan hon fortsätter sitt förolämpande av Issyvoo: “That’s what annoys me about you: you’re conceited and lazy. If you say things like that, you ought to be able to prove them.”

Dvs. hon menar att om man nu menar att man borde vara en av de som lyckas, så får man väl helt enkelt bevisa det för dem. Det är dock inte alltid så lätt. För även om man har viss vana, och vet att man till slut plockar upp handsken igen för att fortsätta striden är det under perioder svårt att motivera sig själv till att producera material. Och i de perioderna slutar man kanske rent av att skriva. Mellanperioderna – veckorna och månaderna utan ord – kan lätt framstå som lathet för de som inte brottas med den fenomenala mängd avvisanden som det innebär att försöka bli publicerad vare sig det är i tidningar eller via förlag. För varje antagen bok och artikel finns det minst det dubbla antalet bakom som refuserats med ett kallt ”nej tack”. Men dessa tysta, ordlösa perioder är inte lathet, utan snarare perioder under vilka man läker och försöker slicka sitt egos alla sår. Men Sally Bowles, den lilla lycksökerskan, håller inte med. Utan angriper både mitt och Issyvoos ego med ännu en kränkning: “… You don’t seem to have any energy or want to get anywhere. You’re so dilettante. It annoys me.”

Till Sally vill jag bara säga: du kan dra åt helvete. Fuck you Sally Bowles.

/XO